Journalistik kan ha många ansikten

Någon ställer politiker mot väggen. Någon offentliggör offentliganställdas misstag. Någon utbildar oss om hot från främmande makt och ytterligare någon ger oss en bild av sin vardag i Stockholm.

Alla bedriver ett slags journalistik. På olika arenor, med olika målgrupper men med samma syfte: Att öka vår kunskap om vad som sker i samhället, stärka vår beredskap för det som vi inte tror ska hända. Men kanske viktigast av allt: För att vi själva ska få förmåga att bidra till ett bättre samhälle.

I många länder tystas de som vågar berätta. Metoderna varierar från förtal och falska anklagelser, frihetsberövande och utvisning till hot och våld. Sverige är inte förskonat. Skickliga journalister avskedas, köps ut, omplaceras. Några har tystats mer handgripligt. Oftast kvinnor. De berövas sin yttrandefrihet.

Allt har sitt pris heter det. Men är det rimligt att de som vågar berätta om verkligheten ska betala? De gör ju en samhällsinsats. Borde inte all journalistik vara skattefinansierad? Oavsett om det är regeringen, ett privat företag eller en frilansande privatperson som sprider kunskap till oss andra.

När någon hindras att använda sin yttrandefrihet, hindras att som privatperson eller i yrket förmedla samhällsviktig information, inkluderat saklig granskning av landets makthavare – då ser jag det som ett bevis på kompetens, mod och kommunikativ förmåga. Jag hoppas att alla som pressas till tystnad kräver sin rätt att fortsätta. Eller bara tar en paus och sedan hittar en ny arena, ett eget ”speakers corner”.

Alla journalistikens ansikten behövs. Särskilt de som stöter på motstånd. Det ger oss andra kraft och mod att fortsätta använda vår yttrandefrihet.

(Klippet nedan är lånat från omni.se. Twitterkontot öppnades samma dag.)